Om min framtid
Det känns som jag står vid ett vägskäl och jag har inga fler ord än så. Friheten som gymnasiets slut alltid inneburit för mig kommer kanske inte längre vara på tal när jag står där på trappan i juni, slänger min studentmössa upp i skyn och skriker av lyckorus. Den där känslan av spännande ovisshet som jag så länge trånat efter kommer kanske inte vara så stor som jag först tänkt. För det är nu jag måste välja min framtid för det kommande året.
Vill jag förverkliga mitt mål om att kunna tyska flytande, flytta till Tyskland och arbeta som Au Pair eller vill jag bara leva en dag i taget, ta spontana beslut och vara ovetande om vad som väntar runt hörnet? Det handlar om ett brev. Ett brev som bestämmer hur jag kommer spendera min närmsta framtid. Lämnar jag in det så är det gjort. Som ett kvitto på att det faktiskt kommer att ske. Då reser jag.
Jag vet att jag skulle må så bra av att ha den här upplevelsen i mitt bagage och komma hem som en klyschigt nog starkare och självständig människa. Men jag vill samtidigt inte planera och bestämma min framtid när jag kan ångra mig. Djupt. Jag behöver frihet. Jag längtar ju ihjäl mig efter en sådan tid. Så vad ska jag göra? Jag har inget svar. Det här vägskälet är tusen gånger värre att stå vid än gymnasievalet.