Ett minne & tankar
Personligt, men värt att visa. Den här bilden är tagen två dagar innan jag började på gymnasiet. Jag kommer ihåg hur fruktansvärt jag tyckte det skulle bli att börja på en ny skola och hur mycket jag önskade att allt bara kunde fortsätta som det alltid gjort. Jag ville inte släppa taget. Vågade inte. Som ni ser här ovan höll jag bokstavligt talat kvar vid det gamla. Min saknad varade i flera veckor, nästan månader, in på första terminen i ettan, och den tycktes vara obotlig. Men, på vårterminen fick allt en vändning och tänker jag tillbaka på den här tiden nu, 2,5 år senare, så är jag så stolt över mig själv. Jag klarade det.
Idag är det 152 dagar tills jag tar studenten. 152 dagar. Jag längtar så jag spricker! Men jag vet också att jag kommer sakna gymnasietiden innerligt. För det är så jag fungerar - jag fasar för nya tider och drömmer mig tillbaka till trygga förhållanden. Och vad ska man göra efter studenten? Jag har lösa planer, men inte spikat. Fast, om jag ska vara ärlig så känns det skönt också. Jag behöver frihet. Rörigt blogginlägg, men nödvändigt. Behövde skriva av mig. Tackar bloggen för att den finns då.